Norrbottens-Kurirens ledarsida satte fingret på något som många som såg Luleås guldfirande redan reagerat på – hur ett gemensamt idrottsligt firande förvandlades till ett partipolitiskt jippo. Det borde vara en självklarhet att kommunen står bakom firandet av stora idrottsframgångar. Men lika självklart borde det vara att man gör det i hela stadens namn – inte i ett partis.
När politiska företrädare kliver upp på scenen och börjar dela ut röda rosor, en symbol djupt förknippad med ett visst parti, suddas gränsen ut mellan gemensamt och partipolitiskt. Istället för att manifestera stolthet och sammanhållning, blir evenemanget en möjlighet att skicka politiska signaler. Det är inte bara osmakligt – det riskerar också att försvaga tilliten till att kommunen representerar folket.
Ledarsidan pekar också på det orimliga i att oppositionspartier – som i många fall faktiskt representerar majoriteten av väljarna – inte fått ta del i upplägget. Det är en anmärkningsvärd exkludering, särskilt när det handlar om offentligt finansierade arrangemang. Firanden som bekostas av alla skattebetalare måste också inkludera alla – inte bara den politiska majoriteten.
Vi lever i en tid då tilliten till det politiska systemet prövas från många håll. Då borde politiker vara extra varsamma med att inte sammanblanda partiets intressen med det allmännas. Luleås guldfest var en fantastisk möjlighet att visa vad staden kan göra tillsammans – men istället blev den ett exempel på hur lätt det verkar vara att blanda ihop kommunens roll med partipolitisk kampanj.
Vi borde kunna bättre än så.