Sedan länge är det en etablerad praxis att det vid möten med kommunstyrelser respektive regionstyrelser lämnas en skriftlig rapport i aktuella frågor av kommundirektören/regiondirektören. Inte minst för oppositionspartier fyller rapporten en viktig funktion, eftersom dessa har ett tydligt informationsunderläge i förhållande den styrande majoriteten. Arbetssättet underlättar även för allmänhet och medborgare att följa vad som händer i kommunen utöver de formella beslut som fattas i styrelse/nämnder.
Kommunallagen innehåller i och för sig inget krav på att sådan information ska lämnas, varken muntligt eller skriftligt. Rapporteringen är dock en naturlig utveckling som en följd av att allt fler beslut successivt kommit att de anställda, eftersom den kommunala verksamheten blivit alltmer komplex till sin natur.
I Gällivare har dock fram tills nu gällt en ordning som avviker från det vanliga, kommundirektörens information har enbart varit muntlig. En som reagerat mot detta förhållande är moderaten Birgit Meier-Thunborg. Genom ett så kallat initiativärende har hon föreslagit att ”kommundirektörens rapport skall delges skriftligt vid sammanträdeskallelsens utskick”.
Thunborg konstaterar att ”kommundirektörens rapporter omfattar ofta övergripande och strategiska frågor som är viktiga för kommunens långsiktiga utveckling. För att skapa god ordning, tydlighet och förutsägbarhet i styrelsens arbete finns det skäl att stärka dokumentationen av denna information.”
Föga överraskande valde såväl MP som S att rösta nej. Med röstsiffrorna 8 mot 5 bifölls dock förslaget. Till saken hör att V-ledamöterna valde att gå emot sina rödgröna kamrater och stödja initiativet.
Samtidigt är det en särskilt intressant iakttagelse att notera att kommunledningen föreslagit att initiativärendet skulle avslås. Som motiv angavs att ”det finns ett värde i att rapporten vid sammanträdet är så aktuell som möjligt, samt att rapporten undantagsvis kan innehålla känslig information”. Argumentationen är ett minst sagt ihåligt försök att dölja att såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet liksom förvaltningen motsätter sig den öppenhet och transparens som borde vara en självklarhet i demokratins namn.
Thunborg påpekar således i sitt förslag att i övrigt aktuell tillkommen information kan ske muntligt. Detta gäller självfallet även det som i avslagsförslaget benämns som ”känslig information”.
Birgit Meier Thunborg är verkligen värd en eloge för sitt utmärkta initiativ, allra helst som hon fick med sig Vänsterpartiet på tåget.